Jag förstår inte vad det är med mig och jag orkar inte att jag är så känslig och att jag överreagerar hela tiden och gråter till de minsta sakerna. Hela tiden gråter jag åt småsaker och att inget blir som jag tänkt mig och det är så frustrerande för jag vet inte vilka alla är och det känns som att jag överanalyserar allt och känner mig sviken av alla fast det inte är så och alla är inte elaka mot mig men jag blir bara ledsen för det känns så. Och jag bara sitter och tycker synd om mig själv för att det känns som att ingen förstår mig, hur patetiskt är inte det? Och så för att göra allt lite bättre så sitter jag här kl halv tio på kvällen och tröstäter glass men jag tröstäter inte. Jag tycker att det är gott.